Det har nu gått ca 10 dagar sedan pappa kom in på hospice. Det har ju gått snabbt utför sedan han kom dit. Från att ha legat på onkologen utan någon direkt smärtlindring för utom panodil till fentanylplåster och morfinsprutor. För 11 dagar sedan kunde min pappa sitta i rullstol fullt talför och vi gick ut i det fina vädret. Nu flukturerar medvetandenivån från stund till stund på dagen och från dag till dag. Jag mår hemskt dåligt inombords och gråter för jämnan, vaknar x flera av att jag gråter hysteriskt. Det tär på en att se sin förälder på detta viset. Jag känner inte igen mej själv...Jag försöker att vara den starke av oss (jag, min syster Eva och min mamma) men de e svårt att både vara anhörig, pappas "ombud" och att vara alert när läkare eller sköterskor berättar något så ja kan förklara för min syster o mamma om dom inte förstår. Vill inte känna mej svag..blir arg på mej själv...samtidigt så måste ja oxå få vara ledsen och de vet ja att ja får de e bara ja själv som känner de så. Att vara personal är inte alltid lätt, det vet ju jag eftersom jag jobbar på en akutmottagning...men ja blir ledsen när det jobbar personal på ett hospice som inte har "känsla" för det...kan ge ett litet exempel; i fm när vi var där så kommer en undersköterska in o ska fylla på i skåpen, då frågar ja "vet du vilken sköterska de e som har ansvaret för pappa idag?" då svarar hon vänligt "ja tror att de e Charlotte (påhittat namn) ja kan be henne komma in" ja be henne komma in en stund när hon har tid, de e inget brådskande, sa jag. Charlotte hade vi inte träffat innan så vi undrade hur hon va...Rätt va de va knackade på dörren o Charlotte kommer in, ställer sig i dörröppningen o säger "ville ni nått eller?" ??????? Inte hej ja heter Charlotte och ja en den sjuksköterska som har hand om Lars idag... Kändes inte ok för sörjande anhöriga att bli tilltalade på de viset.
För att då återgå till pappa, idag fick vi ingen direkt kontakt med honom, han sov hårt hela tiden, tittade upp men såg inte oss, o han får inte så mycket morfin så att de e de som orsakar denna trötthet, enl läkaren. Fy fan va detta e jobbigt, o va man känner sig hjälplös. Han har alltid sagt att "ja vill inte ligga som ett kolli"...de e precis de han gör, o vi kan inget göra. Idag sa iaf läkaren att hon trodde inte att han hade merän 1 v kvar att döma av hur han är idag. Så här ligger han i "dödens väntrum" som ja vill benämna de och bara väntar på när hans tid är kommen...Vill bara att de ska ta slut! De e inte värdigt att ligga så här på detta viset.Släpp taget pappa, ja älskar dej <3
Vill oxå nämna att ja har fantastiska arbetskamrater som stöttar mej i denna svåra stund o dessutom en förstående chef, tack de e guld värt ska ni veta!
Finaste Maria...<3
SvaraRadera