hjälplöshet

Igår natt stannade jag o Eva kvar på natten hos pappa. De ble en lång natt där vi i princip var vakna hela tiden men vi försökte ju att turas om att sova i sängen som vi fått låna, men de gick sådär. Pappas sov lugnt hela natten ända till morgonen o vi fuktade hans mun men jämna mellanrum. Har har nu börjat att få slem o hostar till emellanåt. Imorse sov han fortfarande så hårt att ja tänkte nu vaknar han nog inte mer utan nu sover han till slutet. Men han vaknade till en kort stund o tittade på oss när vi klappade hans ansikte o höll hans hand. Läkaren kom in i morse o tog saturationen som dock var hyfsad o hans hjärta tickar på, men pulsen är ju mycket tunn. Vi stannade hela fm tills kl 13 o då va vi så trötta att vi bestämde oss för att nu va de dax att köra hem. E verkligen sliten inombords, tröttheten e närvarande hela tiden o de kvittar va man än gör så tycker man inte att man gör tillräckligt. Vi tog beslut om att sova hemma inatt o har bett personalen att ringa mej vid försämring så kör vi in då, annars kör vi dit igen imorgon fm. När ja kom hem somnade ja o sov i 3 timmar av ren utmattning. Känner att de e nödvändigt att försöka att samla nya krafter hemma för att orka me de rent psykiskt. Att se sin förälder tyna bort o klamra sig fast vid ett liv som inte har mer att erbjuda är hårt. Jag tänker ofta: va tänker pappa? hur mycket förstår han nu? e han rädd? han verkar ju lugn...o han har ju bara ett lågdos fentanylplåster o han verkar ju inte ha ont. Han försvinner ju mer o mer i sitt medvetande o de gör ju att man känner hjälplöshet då han inte kan förmedla sig. Ja försöker att använda alla kunskaper ja har för att hjälpa pappa men man e inte riktigt klartänkt emellanåt för känslorna tar över. Idag när vi skulle gå därifrån o ja tog hans hand så pussade ja honon på kinden o kramade hans hand, när ja skulle släppa höll han fast mej...känns hårt att gå då...tanken på att han dör ensam när vi inte e där slår tungt emot mej... Ber om att pappa snart ska få sin sista vila...