Upp o ner...

Ja, just nu går livet upp o ner. Vissa dagar känns riktigt bra o andra gråter man hela tiden för minsta lilla. Idag är en sådan dag. Känner mej ledsen idag o svårt att förlika mej med känslan, vet ju egentligen inte varför ja gråter... Jo min pappa har gått bort o ja har sorg men de tänker ja ju inte på hela tiden ...men gråter så man e rent svullen i ögonen de gör man... Igår när ja gick o lade mej bad ja om att få träffa pappa för att få veta att han har de bra.. På natten drömde ja att ja träffade honom i jeans o vit skjorta alldeles vithårig o han hade låtit de vitgråa skägget växa ner till bröstet. Ja kom på mej själv att tänka varför har han de så långt ja trimmade de ju när han låg på hospice.. Han såg glad ut o ja grät när ja såg honom komma o ja sa ja trodde du dog? Då sa han nä ja har de bra o gav mej en stor kram, sedan kommer ja inte ihåg mer... Kändes skönt att få krama honom igen men ja fick ju inte frågat allt ja ville fråga...
Har bestämt mej för att börja arbeta på onsdag, ska bli skönt o roligt att träffa mina fina arbetskamrater

Tacksamhet

Tidig morgon, fåglars kvitter, hackspett, gröna blad, trädkronor, solen som tittar fram genom skogen, regndroppar, frisk luft, mina fina gula gummistövlar, min fina gula regnjacka, promenader på grusiga stigar, skogsstigar, kantareller, vinden smeker kinden, sjön spegelblank, min hälsa, livet....känner så mycket tacksamhet

Skogen

Vaknade kl 820 o hörde hackspetten i träden utanför. Solen sken igenom träden o en underbar morgon syntes. Ja klädde genast på mej o gick rakt ut i detta vackra där skogsluften slog emot mej o träden erbjöd mej generöst sin energi. Ja andades djupa andetag o de kändes nästan som att ja blev yr av allt detta vackra på en gång. Vi gick en runda i skogen o åt sedan en god frukost. Ja här känner ja att moder jord erbjuder mej energin som ja fattas. På återseende :)

Träden.....

 

Jag känner mej fortfarande väldigt trött, jag sover 10-11 timmar på natten o någon timme mitt på dagen. Men jag tror att jag burit på mycket som jag har försökt att dölja en längre tid för att orka med min vardag - pappa var ju sjuk under en mycket lång tid och de va mycket runtomkring. Jag börjar iallafall känna mej som en människa igen och märker att jag saknar mitt jobb och mina fina arbetskamrater, så på onsdag i nästa vecka är det dax att börja jobba, har jag bestämt. Ska bli skönt att komma tillbaks igen. Men nu känner jag att jag behöver ladda energi och det ska jag göra i en stuga mitt i skogen där träden kan ge mej den energin jag behöver. Ska bli underbart skönt.

klockan 8 ringde mobilen...

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Idag kl 8 ringde dom från hospice o berättade att tillståndet förvärrats sedan igår när vi lämnade så vi åkte in o var där vi 9-tiden. Pappa var fortfarande medvetslös men med mycket kortare andning, kall perifert o börjat ändra färg än mer. Vi satt o vakade, ja gjorde munvård med jämna mellanrum. Han tog mindre o mindre andetag tills hans kropp inte orkade mer - han lämnade oss kl 1140 då han tog sitt sista andetag. Allt gick lugnt till väga, han såg inte ut att ha ont eller lida. Kände att de var ändå skönt att han inte var vid medvetande.
 Nu e ja helt slut i kroppen, detta har varit drygt...Tack alla som stöttat mej

vaken o piggare...

Nu har pappa legat på hospice i 15 dagar, o ja kan säga att även om de gått fort utför så e de inte fort nog när man ser honom ligga där i sängen mager så de skriker om honom. Igår fm när vi kom till pappa satt han upp i sängen o hade ätit lite frukost... Han va vaken o orkade förvisso bara viska men dock piggare än på länge.. Tänkte i min tysthet att detta är "uppvaknandet" innan han försvinner. Detta har man ju hört talas om. De va blandade känslor då de oftast känns lättast för oss när han sover då vi slipper se dessa bedjande ögon som inte accepterat sitt avslut på detta livet...De ble många goda stunder igår då ja b la pratade me pappa om händelser i min barndom som ja speciellt minns, pappa sa inte mycket men han klappade mej på armen me tårar i ögonen. Vi kände åter att de kändes jobbigt att inte vara här - tänk nu om han dör ensam inatt...Vi körde hem o packade vars en väska o stannade alla tre - mamma, Eva o ja - hela natten. Framåt kvällen somnade pappa o låg i samma ställning utan att röra sig överhuvudtaget i 12 timmar. Nattpersonalen kom in upprepade gånger o undrade om dom skulle vända honom, o me tanke på att han ligger på en riktigt fin antidecubitusmadrass o han låg så bra så bad ja dom att låta honom vara. Under natten gjorde ja munvård och torkade honom i ansiktet me fuktig tvättlapp då han emellanåt blev hemskt varm. Han drog några djupa suckar o va lite kortandad men absolut ingen cheyne stokes. Man vill ju helst inte att han ska få alla dessa klassiska symtom som hör de sista timmarna till utan hellre bara somnar in...Vill bespara mamma dessa hemskheter...risken finns ju oxå att han får kramper me tanke på tumörerna som växer o all vätska som ansamlas där...Ja som ni märker så finns de mycket tankar i mitt huvud...tänker på begravningsplanering oxå som måste ordnas, men de har Eva o ja pratat lite om. I fm kom läkaren in o kontrollerade hur pappa mådde. Inte vaken då heller, men han kan fortfarande upprätthålla en rätt ok cirkulation trots en hjärtfrekvens som låter som >200 när man lyssnar. Han syresätter sig oxå bra o detta kan ta ännu någon dag enl läkaren. Men han e dock grå i färgen idag. Läkaren bad oss att tänka mer på oss själva - ni kan inte sitta här varje dag o dessutom sova tre stycken i de lilla rummet. Ni måste åka hem o vila er, sen behöver ni ju krafterna till begravningen, o som Lars ser ut idag så e de ni som mår sämst för han är medvetandesänkt o har inte ont o ser ju fridfull ut. Ni kommer att bryta ner er fullständigt så att ni känner er alldeles trötta i hela kroppen o de kommer att vara jobbigt att bara lyfta en arm....ja ja känner att ja har nått min gräns iaf, ja orkar inte mer nu ja måste hem o sova. Känns som att de kvittar va man gör för de känns aldrig riktigt rätt ändå. Vill ju inte att pappa ska dö ensam, men som doktorna sa om han e medvetandesänkt så vet han ju inte att han e ensam, en liten tröst iaf. Ja en ett vrak inombords o e så trött att de nästan gör ont i fingrarna när ja skriver i bloggen..Faktum är pappa kommer att gå bort, förhoppningsvis snart, o e ja inte där då så kan ja inte göra nått åt det. Ja har hunnit sitta hos honom, pyssla om honom, säga att ja älskar honom o har tagit farväl ett antal gånger, så ja tänker nöja mej me de o börja tänka på min egen hälsa nu för ja börjar bli rädd för att annars kommer ja att vara hemma onödigt länge...Så om inget händer innan så kör vi in till honom i morgon fm igen, men mobilen är på dygnet runt....Känner mej hemsk att önska att min far dör men samtidigt den som varit i samma situation o sett sin förälder tyna bort o som ligger o inte ens vaknar igen utan bara sover djupt, vet hur de känns. Man vill bara att de ska ta slut för allas skull. Ikväll har ja sovit några timmar då ja endast sov 1 timme inatt o sen ätit en god middag sen hoppas ja kunna sova i min egen säng inatt. När mamma ringde in där ikväll sa dom att han fortfarande var medvetandesänkt - han har inga reaktioner alls men e varm..då har han varit i detta tillstånd i 1 dygn...hur länge orkar ett hjärta upprätthålla de så här???

hjälplöshet

Igår natt stannade jag o Eva kvar på natten hos pappa. De ble en lång natt där vi i princip var vakna hela tiden men vi försökte ju att turas om att sova i sängen som vi fått låna, men de gick sådär. Pappas sov lugnt hela natten ända till morgonen o vi fuktade hans mun men jämna mellanrum. Har har nu börjat att få slem o hostar till emellanåt. Imorse sov han fortfarande så hårt att ja tänkte nu vaknar han nog inte mer utan nu sover han till slutet. Men han vaknade till en kort stund o tittade på oss när vi klappade hans ansikte o höll hans hand. Läkaren kom in i morse o tog saturationen som dock var hyfsad o hans hjärta tickar på, men pulsen är ju mycket tunn. Vi stannade hela fm tills kl 13 o då va vi så trötta att vi bestämde oss för att nu va de dax att köra hem. E verkligen sliten inombords, tröttheten e närvarande hela tiden o de kvittar va man än gör så tycker man inte att man gör tillräckligt. Vi tog beslut om att sova hemma inatt o har bett personalen att ringa mej vid försämring så kör vi in då, annars kör vi dit igen imorgon fm. När ja kom hem somnade ja o sov i 3 timmar av ren utmattning. Känner att de e nödvändigt att försöka att samla nya krafter hemma för att orka me de rent psykiskt. Att se sin förälder tyna bort o klamra sig fast vid ett liv som inte har mer att erbjuda är hårt. Jag tänker ofta: va tänker pappa? hur mycket förstår han nu? e han rädd? han verkar ju lugn...o han har ju bara ett lågdos fentanylplåster o han verkar ju inte ha ont. Han försvinner ju mer o mer i sitt medvetande o de gör ju att man känner hjälplöshet då han inte kan förmedla sig. Ja försöker att använda alla kunskaper ja har för att hjälpa pappa men man e inte riktigt klartänkt emellanåt för känslorna tar över. Idag när vi skulle gå därifrån o ja tog hans hand så pussade ja honon på kinden o kramade hans hand, när ja skulle släppa höll han fast mej...känns hårt att gå då...tanken på att han dör ensam när vi inte e där slår tungt emot mej... Ber om att pappa snart ska få sin sista vila...

de går en ängel genom rummet...

det har varit en påfrestande dag idag. När vi kom hit i fm sov pappa mesta dels av tiden. Han va blek, kladdig o kall i ansiktet...ett flertal gånger sträckte han ut handen i luften precis som räckte sig efter någons hand som inte vi kunde se...tror att de gick en ängel genom rummet. Vi stannade ett par timmar som vi brukar göra o när vi skulle gå hem sa vi hejdå till pappa som vi brukar göra. När ja lutar mej fram viskar han; va ska du? Ja ska gå hem. Till Ystad? säger han. Ja, svarar ja, men ja kommer igen. Då viskar han; de behöver du inte.....han sa likadant till min syster o min mamma...plötsligt kändes de som att han visste något som inte vi visste...o både ja o min syster kände redan på natten att detta dygnet går han bort...vi fick sätta oss i dagrummet en stund för att bestämma hur vi skulle göra. Här satt vi tre, Eva o ja från Ystad o mamma från Oxie me en hund som väntar...så vi körde hem till mamma o åt lite o gick ut med hunden sedan körde vi intill Malmö igen till pappa. Allt va lugnt o han sov mestadels av tiden men de kändes inte bra att lämna eftersom han sträckte ut handen i luften efter någon som inte va där....så vi körde hem mamma sedan körde vi till Ystad hämtade våra saker o körde sedan in igen för att natta hos pappa. Ja vet...han kan lämna oss så fort vi lämnar rummet men just nu känns detta bra att vara här. Tror att pappa förstår att vi e här oxå. Kära ängel kom tillbaks o ta min pappa me dej till ett bättre varande.

ny dag...

Idag är en ny dag och vi ska in och hälsa på min kära pappa. Man kan inte låta bli att undra vilken bild man möts av när man kommer dit.... e han vaken? sover han? medvetandesänkt?
Var i kontakt med en begravningsbyrå idag då man ändå måste försöka att planera inför de som komma ska...fy...
ja återkommer i em om hur dagen varit.

Dödens väntrum...

Det har nu gått ca 10 dagar sedan pappa kom in på hospice. Det har ju gått snabbt utför sedan han kom dit. Från att ha legat på onkologen utan någon direkt smärtlindring för utom panodil till fentanylplåster och morfinsprutor. För 11 dagar sedan kunde min pappa sitta i rullstol fullt talför och vi gick ut i det fina vädret. Nu flukturerar medvetandenivån från stund till stund på dagen och från dag till dag. Jag mår hemskt dåligt inombords och gråter för jämnan, vaknar x flera av att jag gråter hysteriskt. Det tär på en att se sin förälder på detta viset. Jag känner inte igen mej själv...Jag försöker att vara den starke av oss (jag, min syster Eva och min mamma) men de e svårt att både vara anhörig, pappas "ombud" och att vara alert när läkare eller sköterskor berättar något så ja kan förklara för min syster o mamma om dom inte förstår. Vill inte känna mej svag..blir arg på mej själv...samtidigt så måste ja oxå få vara ledsen och de vet ja att ja får de e bara ja själv som känner de så. Att vara personal är inte alltid lätt, det vet ju jag eftersom jag jobbar på en akutmottagning...men ja blir ledsen när det jobbar personal på ett hospice som inte har "känsla" för det...kan ge ett litet exempel; i fm när vi var där så kommer en undersköterska in o ska fylla på i skåpen, då frågar ja "vet du vilken sköterska de e som har ansvaret för pappa idag?" då svarar hon vänligt "ja tror att de e Charlotte (påhittat namn) ja kan be henne komma in" ja be henne komma in en stund när hon har tid, de e inget brådskande, sa jag. Charlotte hade vi inte träffat innan så vi undrade hur hon va...Rätt va de va knackade på dörren o Charlotte kommer in, ställer sig i dörröppningen o säger "ville ni nått eller?" ??????? Inte hej ja heter Charlotte och ja en den sjuksköterska som har hand om Lars idag... Kändes inte ok för sörjande anhöriga att bli tilltalade på de viset.
För att då återgå till pappa, idag fick vi ingen direkt kontakt med honom, han sov hårt hela tiden, tittade upp men såg inte oss, o han får inte så mycket morfin så att de e de som orsakar denna trötthet, enl läkaren. Fy fan va detta e jobbigt, o va man känner sig hjälplös. Han har alltid sagt att "ja vill inte ligga som ett kolli"...de e precis de han gör, o vi kan inget göra. Idag sa iaf läkaren att hon trodde inte att han hade merän 1 v kvar att döma av hur han är idag. Så här ligger han i "dödens väntrum" som ja vill benämna de och bara väntar på när hans tid är kommen...Vill bara att de ska ta slut! De e inte värdigt att ligga så här på detta viset.Släpp taget pappa, ja älskar dej <3
Vill oxå nämna att ja har fantastiska arbetskamrater som stöttar mej i denna svåra stund o dessutom en förstående chef, tack de e guld värt ska ni veta!

När får ja komma hem?

För en 7-8 år sedan fick min far diagnosen hjärntumör. Han blev sedan opererad 1 gång per år i försöket att få bort denna snabbväxande tumör men den kom bara tillbaka. Han hade aldrig riktiga symtom av denna sån tur är. När det inte längre gick att operera mer så fick han strålning och cytostatika men den gick inte att hålla i schack. För några månader sedan fick han reda på att dom ville testa en sista sort cytostatika som han skulle ta hemma. Det fanns inga vetenskapliga bevis för att det hjälpte mot just den tumören som har hade. För det var en ovanlig sort som egentligen inte sätter sig i hjärnan. Klart att han ville prova detta, kunde ju liksom inte göra saken värre...Under cytostatikakuren blev pappa bara sämre, han blev succesivt svagare och svagare i vänster sida av kroppen. I mitt stilla sinne förstod jag ju att kuren inte hjälpte att stanna av tumörväxten utan den fortsatte ju att växa...Någon vecka efter avslutad kur fick vi skicka in honom till onkologen eftersom han inte alls kunde gå längre och mamma var helt slut för hon försökte att sköta honom själv då dom inte ville ha främmande människor till hjälp. MR visade att tumören vuxit och spidit sig till flera ställen i hjärnan. Pappa började tappa närminnet och var stundvis aggiterad. Svårt att förklara allt för en patient som glömmer vad man berättat inom några minuter. Han beskyller sjukvården för att cytostatikakuren gjort honom så här...ja läser man bipacksedeln så hade han ju fått alla symtom som man skulle ha i biverkningar...på sjukhuset sa man till pappa när han skällde ut dom flera gånger dagligen att man inte med säkerhet kunde säga vilket som var vilket men tumören hade ju vuxit och spridit sig.....vad ska man nu som anhörig göra när hemmet inte räcker till för den omvårdnad som han behöver? vi valde hospice i Malmö som är vida omtalat för att vara en bra sista anhalt. Där fick vi reda på att patienterna kan aktiveras på ett helt annat sätt, något som kan stimulera välmåendet varje dag. Så jag lovade (använder aldrig det ordet då jag är rädd för att inte kunna hålla det) min far att där kommer du att få det riktigt bra. Nu har han varit där i 1 vecka och han ligger på ett enkelrum utan gardiner med endast en säng och ett sängbord. Han trivs inte där! Han gråter varje gång vi e där och frågar; när får jag komma hem? vad svarar man? Nä du får ligga här ensam till du dör? Känns som ett svek att jag lovade honom...dom har inte den tiden som var utlovat. Han kommer ur sängen en gång om dagen för en sådan rullstol som han behöver får han dela med en annan patient...detta känns tungt...ja e så ledsen inombords men känner ändå att ja mår bäst av att få jobba. Imorgon och på fredag ska vi dit och då prata med läkaren hur vi ska göra de bäst för pappa. De e svårt att tänka positivt i denna stund...Dela gärna med er av er erfarenhet ang detta.

våra barn....

våra barn kommer ju alltid att vara våra barn även om dom flyttat hemifrån. O de e ju så att om dom mår dåligt så mår vi föräldrar dåligt. Min dotter Becki har gått en längre tid o mått dåligt  - har haft ont i sin mage o mått illa om vartannat. Hon e inte den pjalliga typen som gnäller för intet. I förra veckan nådde det sin kulmen i alla fall då hon fick åka in akut pga buksmärta. Hon blev inlagd för operation pga blindtarmsinflammation samt äggledarinflammation. O här sitter man som mamma 30 mil därifrån...känns som hon va på andra sidan jordklotet...tur att hennes pappa kan åka från jobbet så han körde upp o var vid hennes sida. Detta var på tisdagen, på torsdagen skrevs hon ut o vi övertalade henne att komma hem så vi kunde pyssla om henne. Så blev de. Från torsdag till söndag var hon här o blev ompysslad. Så härligt när hon åkte hem igår o hon va mycket piggare me glimten tillbaks i ögonen. Hon hade ju mått förskräckligt, men de va som hon själv sa "mamma de finns värre saker här i livet, ja blir ju bra igen"...o ja blir så glad när hon säger så för då har hon lyssnat på mina tidigare budskap om att försöka se positivt på livet :) Nu sitter ja här måndag em o funderar över denna veckan, gick upp 04 imorse för att köra mannen till sturup innan ja börja jobba kl 0645,  då han ska vara borta i sex dagar. För min del blir de mycket jobb men på fredag när ja e ledig ska ja hälsa på min kära far som ligger på hospice i Malmö. Ska faktiskt bli skönt att vara ensam några dagar. Ha en underbar måndagkväll.