Upp o ner...

Ja, just nu går livet upp o ner. Vissa dagar känns riktigt bra o andra gråter man hela tiden för minsta lilla. Idag är en sådan dag. Känner mej ledsen idag o svårt att förlika mej med känslan, vet ju egentligen inte varför ja gråter... Jo min pappa har gått bort o ja har sorg men de tänker ja ju inte på hela tiden ...men gråter så man e rent svullen i ögonen de gör man... Igår när ja gick o lade mej bad ja om att få träffa pappa för att få veta att han har de bra.. På natten drömde ja att ja träffade honom i jeans o vit skjorta alldeles vithårig o han hade låtit de vitgråa skägget växa ner till bröstet. Ja kom på mej själv att tänka varför har han de så långt ja trimmade de ju när han låg på hospice.. Han såg glad ut o ja grät när ja såg honom komma o ja sa ja trodde du dog? Då sa han nä ja har de bra o gav mej en stor kram, sedan kommer ja inte ihåg mer... Kändes skönt att få krama honom igen men ja fick ju inte frågat allt ja ville fråga...
Har bestämt mej för att börja arbeta på onsdag, ska bli skönt o roligt att träffa mina fina arbetskamrater

Tacksamhet

Tidig morgon, fåglars kvitter, hackspett, gröna blad, trädkronor, solen som tittar fram genom skogen, regndroppar, frisk luft, mina fina gula gummistövlar, min fina gula regnjacka, promenader på grusiga stigar, skogsstigar, kantareller, vinden smeker kinden, sjön spegelblank, min hälsa, livet....känner så mycket tacksamhet

Skogen

Vaknade kl 820 o hörde hackspetten i träden utanför. Solen sken igenom träden o en underbar morgon syntes. Ja klädde genast på mej o gick rakt ut i detta vackra där skogsluften slog emot mej o träden erbjöd mej generöst sin energi. Ja andades djupa andetag o de kändes nästan som att ja blev yr av allt detta vackra på en gång. Vi gick en runda i skogen o åt sedan en god frukost. Ja här känner ja att moder jord erbjuder mej energin som ja fattas. På återseende :)

Träden.....

 

Jag känner mej fortfarande väldigt trött, jag sover 10-11 timmar på natten o någon timme mitt på dagen. Men jag tror att jag burit på mycket som jag har försökt att dölja en längre tid för att orka med min vardag - pappa var ju sjuk under en mycket lång tid och de va mycket runtomkring. Jag börjar iallafall känna mej som en människa igen och märker att jag saknar mitt jobb och mina fina arbetskamrater, så på onsdag i nästa vecka är det dax att börja jobba, har jag bestämt. Ska bli skönt att komma tillbaks igen. Men nu känner jag att jag behöver ladda energi och det ska jag göra i en stuga mitt i skogen där träden kan ge mej den energin jag behöver. Ska bli underbart skönt.

klockan 8 ringde mobilen...

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Idag kl 8 ringde dom från hospice o berättade att tillståndet förvärrats sedan igår när vi lämnade så vi åkte in o var där vi 9-tiden. Pappa var fortfarande medvetslös men med mycket kortare andning, kall perifert o börjat ändra färg än mer. Vi satt o vakade, ja gjorde munvård med jämna mellanrum. Han tog mindre o mindre andetag tills hans kropp inte orkade mer - han lämnade oss kl 1140 då han tog sitt sista andetag. Allt gick lugnt till väga, han såg inte ut att ha ont eller lida. Kände att de var ändå skönt att han inte var vid medvetande.
 Nu e ja helt slut i kroppen, detta har varit drygt...Tack alla som stöttat mej

vaken o piggare...

Nu har pappa legat på hospice i 15 dagar, o ja kan säga att även om de gått fort utför så e de inte fort nog när man ser honom ligga där i sängen mager så de skriker om honom. Igår fm när vi kom till pappa satt han upp i sängen o hade ätit lite frukost... Han va vaken o orkade förvisso bara viska men dock piggare än på länge.. Tänkte i min tysthet att detta är "uppvaknandet" innan han försvinner. Detta har man ju hört talas om. De va blandade känslor då de oftast känns lättast för oss när han sover då vi slipper se dessa bedjande ögon som inte accepterat sitt avslut på detta livet...De ble många goda stunder igår då ja b la pratade me pappa om händelser i min barndom som ja speciellt minns, pappa sa inte mycket men han klappade mej på armen me tårar i ögonen. Vi kände åter att de kändes jobbigt att inte vara här - tänk nu om han dör ensam inatt...Vi körde hem o packade vars en väska o stannade alla tre - mamma, Eva o ja - hela natten. Framåt kvällen somnade pappa o låg i samma ställning utan att röra sig överhuvudtaget i 12 timmar. Nattpersonalen kom in upprepade gånger o undrade om dom skulle vända honom, o me tanke på att han ligger på en riktigt fin antidecubitusmadrass o han låg så bra så bad ja dom att låta honom vara. Under natten gjorde ja munvård och torkade honom i ansiktet me fuktig tvättlapp då han emellanåt blev hemskt varm. Han drog några djupa suckar o va lite kortandad men absolut ingen cheyne stokes. Man vill ju helst inte att han ska få alla dessa klassiska symtom som hör de sista timmarna till utan hellre bara somnar in...Vill bespara mamma dessa hemskheter...risken finns ju oxå att han får kramper me tanke på tumörerna som växer o all vätska som ansamlas där...Ja som ni märker så finns de mycket tankar i mitt huvud...tänker på begravningsplanering oxå som måste ordnas, men de har Eva o ja pratat lite om. I fm kom läkaren in o kontrollerade hur pappa mådde. Inte vaken då heller, men han kan fortfarande upprätthålla en rätt ok cirkulation trots en hjärtfrekvens som låter som >200 när man lyssnar. Han syresätter sig oxå bra o detta kan ta ännu någon dag enl läkaren. Men han e dock grå i färgen idag. Läkaren bad oss att tänka mer på oss själva - ni kan inte sitta här varje dag o dessutom sova tre stycken i de lilla rummet. Ni måste åka hem o vila er, sen behöver ni ju krafterna till begravningen, o som Lars ser ut idag så e de ni som mår sämst för han är medvetandesänkt o har inte ont o ser ju fridfull ut. Ni kommer att bryta ner er fullständigt så att ni känner er alldeles trötta i hela kroppen o de kommer att vara jobbigt att bara lyfta en arm....ja ja känner att ja har nått min gräns iaf, ja orkar inte mer nu ja måste hem o sova. Känns som att de kvittar va man gör för de känns aldrig riktigt rätt ändå. Vill ju inte att pappa ska dö ensam, men som doktorna sa om han e medvetandesänkt så vet han ju inte att han e ensam, en liten tröst iaf. Ja en ett vrak inombords o e så trött att de nästan gör ont i fingrarna när ja skriver i bloggen..Faktum är pappa kommer att gå bort, förhoppningsvis snart, o e ja inte där då så kan ja inte göra nått åt det. Ja har hunnit sitta hos honom, pyssla om honom, säga att ja älskar honom o har tagit farväl ett antal gånger, så ja tänker nöja mej me de o börja tänka på min egen hälsa nu för ja börjar bli rädd för att annars kommer ja att vara hemma onödigt länge...Så om inget händer innan så kör vi in till honom i morgon fm igen, men mobilen är på dygnet runt....Känner mej hemsk att önska att min far dör men samtidigt den som varit i samma situation o sett sin förälder tyna bort o som ligger o inte ens vaknar igen utan bara sover djupt, vet hur de känns. Man vill bara att de ska ta slut för allas skull. Ikväll har ja sovit några timmar då ja endast sov 1 timme inatt o sen ätit en god middag sen hoppas ja kunna sova i min egen säng inatt. När mamma ringde in där ikväll sa dom att han fortfarande var medvetandesänkt - han har inga reaktioner alls men e varm..då har han varit i detta tillstånd i 1 dygn...hur länge orkar ett hjärta upprätthålla de så här???

hjälplöshet

Igår natt stannade jag o Eva kvar på natten hos pappa. De ble en lång natt där vi i princip var vakna hela tiden men vi försökte ju att turas om att sova i sängen som vi fått låna, men de gick sådär. Pappas sov lugnt hela natten ända till morgonen o vi fuktade hans mun men jämna mellanrum. Har har nu börjat att få slem o hostar till emellanåt. Imorse sov han fortfarande så hårt att ja tänkte nu vaknar han nog inte mer utan nu sover han till slutet. Men han vaknade till en kort stund o tittade på oss när vi klappade hans ansikte o höll hans hand. Läkaren kom in i morse o tog saturationen som dock var hyfsad o hans hjärta tickar på, men pulsen är ju mycket tunn. Vi stannade hela fm tills kl 13 o då va vi så trötta att vi bestämde oss för att nu va de dax att köra hem. E verkligen sliten inombords, tröttheten e närvarande hela tiden o de kvittar va man än gör så tycker man inte att man gör tillräckligt. Vi tog beslut om att sova hemma inatt o har bett personalen att ringa mej vid försämring så kör vi in då, annars kör vi dit igen imorgon fm. När ja kom hem somnade ja o sov i 3 timmar av ren utmattning. Känner att de e nödvändigt att försöka att samla nya krafter hemma för att orka me de rent psykiskt. Att se sin förälder tyna bort o klamra sig fast vid ett liv som inte har mer att erbjuda är hårt. Jag tänker ofta: va tänker pappa? hur mycket förstår han nu? e han rädd? han verkar ju lugn...o han har ju bara ett lågdos fentanylplåster o han verkar ju inte ha ont. Han försvinner ju mer o mer i sitt medvetande o de gör ju att man känner hjälplöshet då han inte kan förmedla sig. Ja försöker att använda alla kunskaper ja har för att hjälpa pappa men man e inte riktigt klartänkt emellanåt för känslorna tar över. Idag när vi skulle gå därifrån o ja tog hans hand så pussade ja honon på kinden o kramade hans hand, när ja skulle släppa höll han fast mej...känns hårt att gå då...tanken på att han dör ensam när vi inte e där slår tungt emot mej... Ber om att pappa snart ska få sin sista vila...